.

Det är något speciellt med Terry Pratchett, det bara är det. Inga böcker ger mig samma känsla som hans, man bara skrattar och skrattar och känner sig smart och förvirrad om vartannat. Allt är så random och samtidigt så otroligt genomtänkt och meningsfullt. Märkligt.

Igår började jag kolla på filmatiseringen The Color of Magic, som är uppdelad i två ca 90 minuter långa delar och täcker handlingen för Terry Pratchetts två första böcker, The Color of Magic och The Light Fantastic. Har tidigare sett filmatiseringen av jul-parodin Hogfather som var uppbyggd på samma sätt. Mycket glatt överraskad hittills, har sett den första delen och den här är ännu häftigare än Hogfather. Rekommenderar definitivt alla som läst Pratchett att se den!

Vet inte riktigt hur man uppfattar den om man aldrig läst hans böcker, det kanske bara verkar konstigt alltihop, haha. Men är man nyfiken så börja definitivt med The Color of Magic för den kör ju storyn från början och har även en introduktion av Terry Pratchett först.

(Läs ett tidigare inlägg om denna förfatare här.)

Förra året tänkte jag bli duktig och börja läsa mycket igen, så jag önskade mig böcker på födelsedagen och i julklapp och köpte tonvis med billiga böcker i England (engelskspråkigt är ju svindyrt i Sverige). Det gick väldans bra, många böcker blev det. Lite väl många...

Ovan är de böcker jag köpt/fått/lånat under året som jag fortfarande inte läst! Det måste ju vara tusentals och åter tusentals sidor. Plus flera tjocka böcker som fortfarande är i England. Läsmaraton i sommar?

Vi har just sett Skellig. Vi har båda läst den mycket braiga boken av David Almond och nu kom den alltså ut även som film-gjord-för-tv, men som vanligt går filmen aldrig upp mot boken.

De har gjort den värsta fantasy och gjorde reklam för Spiderwick direkt efteråt eftersom de tydligen tycker att det är precis samma typ av story. Wtf hände. Nah, som film känns handlingen så konstig, liksom hej jag är en liten kille och min lillasyster föddes för tidigt och håller på att dö och nu har vi flyttat till ett nytt hus och jag hittade en hälften man hälften fågel hälften ängel i vårt trädgårdsskjul men allt är väldigt smutsigt och deprimerande. Liksom va? Funkade mycket bättre som bok, i böcker tänker man inte alltid på konstiga handlingar.

"Are there any zombies out there?"
"Don't say that."
"What?"
"That. The Z-word, don't say it."
"Why not?"
"Because it's ridiculous."
"Right. Are there any out there though?"
"I dunno, I can't see any. Maybe it's not as bad as all that. No wait, there they are."

Shaun of the Dead är en av mina absoluta favoritfilmer, och jag upptäcker fortfarande någonting nytt varje gång jag ser den. En fyndig kommentar här, en lurig min där, en låt på radion i bakgrunden eller en blodtörstig levande död som står på lur i en gränd. Den är helt enkelt så fullsmockad med repliker och intryck att man inte hinner ta in allt första gången, och mest av allt är den full med skratt. Missar man ett skämt så kommer det något nytt två sekunder senare.

I denna parodi på storfilmen "Dawn of the Dead" är huvudpersonen Shaun så upptagen med sina egna problem, flickvännen som håller på att göra slut, den sura rumskamraten och den elaka styvpappan att det tar ett bra tag innan han tvingas inse att London har drabbats av en livsfarlig epidemi där han och hans närmaste snart är de enda som inte blivit smittade. När insikten till sist stirrar honom i vitögat är det dags att ta initiativ, vara en hjälte, rädda världen och sitt eget liv enligt sin punktlista på kylskåpet; 1. Go round to mum's, 2. Get Liz back, 3. Sort life out.

Man får använda de vapen som finns till hands, må det vara ett cricket-trä, en tennisboll, ett avhugget människoben, ett gevär eller The Batman Soundtrack. Det här är panik, det är klaustrofobi, det är uppnosiga medarbetare, det är obokade restaurangbord, det är att ta en kopp te och hoppas på det bästa, det är brittisk komedi när den är som bäst.

     'It costs more than a penny to make a penny,' Moist murmured. 'Is it just me, or is that wrong?'
     'But, you see, once you have made it, a penny keeps on being a penny,' said Mr Bent. 'That's the magic of it.'
     'It is?' said Moist. 'Look, it's a copper disc. What do you expect it to become?'
     'In the course of a year, just about everything,' said Mr Bent smoothly. 'It becomes some apples, part of a cart, a pair of shoelaces, some hay, an hour's occupancy of a theatre seat. It may even become a stamp and send a letter, Mr Lipwig. It might be spent three hundred times and yet - and this is the good part - it is still one penny, ready and willing to be spent again. It is not an apple, which will go bad. Its worth is fixed and stable. It is not consumed.'

"Tror du att det var hon?"
"Hur fan ska jag veta det?"
"Intuition, till exempel."
"Jag hade glömt att koppla på den."
"Din förbannade slarver."
"Jag har semester. Skål."

             - Från doktor Klimkes horisont, sid 137

Twilight
romantisk fantasy - bioaktuell
från 15 år
122 minuter

i rollerna, vänster till höger:
Alice Cullen - Ashley Greene
Emmet Cullen - Kellan Lutz
Bella Swan - Kristen Stewart
Edward Cullen - Robert Pattinson
Rosalie Hale - Nikki Reed
Jasper Hale - Jackson Rathbone


Allt överrensstämde med boken, topp! Jag tänkte inte en enda gång att "näää sådäär var det ju inte..." som man brukar göra när man först läst en bok och sen ser filmen. Förmodligen den bästa filmatiseringen av en bok jag sett, förresten. Tyvärr inkluderar det även att den första tredjedelen är grymt pinsam och tråkig (precis som i boken). Tänk att de lyckades få med det också. Men efter den trevande starten kom alltsamman igång på allvar.

Man märker både i bok och film den tydliga indelningen, första tredjedel - pinsamma high school scener, andra tredjedel - romantik, sista tredjedel - action. De romantiska scenerna i mitten hade några riktigt laddade ögonblick med snygga vinklar och i allmänhet intressant filmning. Även om en scen egentligen bara innehöll prat så gjorde man scenen intressant, karaktärerna rör på sig utan att det för det delen blir hoppigt eller speedat. Mycket bra. Ett välkommet inslag i soundtracket var en låt av Muse som passade in ypperligt i en åskvädersfylld scen.

Jag var lite nyfiken på vad för brutaliteter det kunde vara som satt 15-års gräns på filmen, jag tyckte inte att det var så illa i boken. Och illa var det väl inte i filmen heller, om man är lite blods-van, mest coolt. Den dramatiska upplösningen gav mig rysningar av välbehag. Slutscenerna var väl de enda där man klippt bort en del av innehållet i boken, men det var nog lika bra det. Man missade inget viktigt, utan slutet blev mer rakt på sak och det förebyggde för risken att filmen hade blivit för lång och tråkig. Allt för många filmer idag är i min åsikt onödigt långa.

Se trailer
Twilight på Wikipedia
Twilight i The Internet Movie Database

Sitter i skolan och väntar på Joel som ska dyka upp med mikrofon snart.

Lyssnade på min ljudbok igår, Människa utan hund av Håkan Nesser, har väl kommit en tredjedel eller så. Och oj vilka saftiga snuskigheter! Herre jösses. Jag blir alltid så förvånad när jag läser vågade böcker, särskilt om vi fått dem i skoluppgift eller liknande, då tänker jag får man verkligen låta skolungdomar läsa sånt här? Är det inte lite... väl?

Det är som att det blir okej bara för att det är litteratur, på något sätt. Porr och erotiska historier är väldigt tabu, i alla fall att prata om att man läser, men skönlitteratur är annorlunda minsann! Respekterade författare kan man läsa hur som helst och diskutera öppet oavsett vilka oanständigheter som är bärande delar av handlingen.

Jag förväntar mig liksom inte diverse dödsångest och självmord och onani och förbjuden sex när jag läser sånt som en lärare sagt åt mig att läsa (Sång till en fjäril av Maria Küchen, Skynda, kom och se av Lotta Lundberg). I det här fallet är det visserligen inte en skoluppgift, men min brorsa har läst boken och tyckte den var bra, så jag trodde väl att den skulle vara lite neutral liksom.

Eller är det bara jag som är pryd?

(Alla tre ovanstående nämnda böcker är för övrigt väldigt bra, jag säger inte att det är fel att skriva på det här sättet, det känns bara så märkligt när jag stöter på det. Jag blir lika överrumplad varje gång.)

"Somewhere, I had recieved the impression that Fine Folks were people who did the best they could with the sense they had, but Aunt Alexandra was of the opinion, obliquely expressed, that the longer a family had been squatting on one patch of land the finer it was."


To Kill A Mockingbird är fortfarande inte utläst (skrev sist om boken den 7e november), bara halvvägs ungefär. Den har inte så många sidor egentligen, men texten är djävulskt liten så det tar ju tusen år att läsa en sida. Jobbigt med sånna böcker. Den är mysig och intressant på sina ställen, men en aning svårläst och seg. Har bestämt mig för att läsa ut den så snabbt som möjligt i alla fall, annars hamnar den på hyllan och så blir det inte av.

Denna bittra vinterkväll spenderas inomhus med en varm kopp te, The Beatles, mazariner och omläsning "The A-Z of Living Together" by Jeff Green. En lustig liten bok, som jag bara inte kan låta bli att läsa, trots att jag inte sällan irriterar mig på grova könsdiskrimineringar. Gentemot både män och kvinnor. Jag kan inte känna igen mitt eget förhållande såpass att jag kan skratta åt mig själv. Den stereotypiska tjejen är alldeles för bortskämd och utseendefixerad, och mannen för lat och äcklig. Däremot skrattar jag glatt åt andra människors fåniga påhitt. Det där med huruvida toalettringen ska vara uppe eller nere till exempel, seriöst, har folk inte något bättre att bråka med sina partners om?


Boken innehåller mer eller mindre konstruktiva tips och råd för blivande/nyblivna sambos inom alla möjliga ämnen från A-Z, till exempel:

• Cats
  The simple rule is, like exclamation marks, more than two signifies complete nutcase.
  
  
• Contraception
  These days, of course, responsibility must be shared. So it follows that if you bought the condom and you wore it, then it's her job to get rid of it before you tread on it barefoot later.
  
  
• Duvets
  They say women are the weaker sex, but have you ever tried to get the duvet off her at four o'clock in the morning?
  
  
• Feng Shui
  Ancient Chinese art of getting men to put the toilet lid down.
  
  
• Getting what you want
  There are many ways for you and your partner to bend each other to your will (see also Crying, Tantrums, Grovelling, Gifts, Oral sex).
  
  
• "I'm not angry, I'm disappointed."
  Hurrah!

Jag vill gå på BIO. Se Twilight nuuuu. Men i Visby går det bara tråk-filmer och när jag åker hem över första advent är Uppsala-biograferna stängda. Fan!

För några dagar sedan såg Jojje att jag höll på att skriva en lång lista på min dator och frågade vad jag höll på med. Jag insåg då hur konstigt det lät när jag skulle förklara vad det var. Det var en lista på alla böcker jag någonsin läst (som jag kommer ihåg, har sparat alla i Visual Bookshelf på Facebook), sorterade i olika kategorier. Jag vet inte varför jag gör sånna listor, jag bara vaknar på morgonen ibland och känner att jag måste. Plötsligt har jag ett otroligt behov av att kategorisera alla böcker jag har läst. Så det gjorde jag.

Kategorin Fiction blev 35 böcker.
Non-fiction, 16 böcker.
Books for kids and teens, 57 böcker.
Manga / comic collections / just for fun, 10 böcker, där finns det säkert många fler jag inte kommer ihåg.
Totalt 118 böcker.

86 av dem har jag läst på svenska.
36 på engelska.
13 av dem var skoluppgifter, resten läste jag frivilligt.

Om någon väldigt gärna vill läsa min lista finns den att ladda ner i PDF-format här.

På fredag har Twilight premiär på bio, och jag kan inte låta bli att tro att den kommer bli alldeles för... töntig. Boken var ju faktiskt jättebra, men trailern indikerar att den kommer bli värsta flashig och fantasy typ Narnia-stil och i mitten står några vampyrer typ "åååhh vi är så vackra och har coola krafter och vi är sååå kääära i varandra". Och 13-åringarna skriker högt av lycka när "Edward" dyker upp på duken.

Jag vågar knappt erkänna att jag gillar Twilight för då kommer man väl framstå som världens tönt. Faktiskt är jag inte alls attraherad av den här snubben, varken i boken eller hans skådespelare, det var bara en väldigt vacker bok. Sånt vackert språk som satte känsla på den minsta rörelse så man kunde se den framför sig. Och som vanligt kommer väl den vita duken ta död på allt sånt.

Har börjat läsa To Kill A Mockingbird, ännu en riktig klassiker som det känns som om jag borde ha läst för att kalla mig litteraturintresserad. Första kapitlet var sjukt tråkigt, men nu börjar det bli lite intressantare. Huvudpersonen är en smart liten 6-årig tjej (vad som är irriterande med böcker som är skrivna i jag-form, som den här, är man ibland inte får veta vad huvudpersonen heter förrän någon tilltalar personen. hela första kapitlet trodde jag att hon var en liten pojke) som i början av boken börjar i skolan i sin hemstad i Alabama. Hennes lärare blir jättearg på henne för att hon redan kan läsa och hon får absolut inte skriva, för det ska man inte göra förrän i tredje klass. Stackars liten. Tänk att hon är så välformulerad för att vara 6 år:

"The remainder of my schooldays were no more auspicious than the first. Indeed, they were an endless Project that slowly evolved into a Unit, in which miles of construction paper and wax crayon were expended by the State of Alabama in its well-meaning but fruitless efforts to teach me Group Dynamics."



Jag har tänkt på en sak. Det är synd att det är så lätt att spilla soppa egentligen. Annars hade jag kunnat kura ihop mig i sängen och läsa och äta mammas varma linssoppa. Åh.

Trevlig helg på er!

Författare: J.D. Salinger
Språk: Amerikansk engelska
Genre: Klassiker
Ålder: Ungdom/Ung vuxen
Först publicerad år: 1951
208 sidor i Penguin Books pocket
Mitt betyg: 5/5



I The Catcher in the Rye återberättar 17-åriga Holden Caulfield vad som hände under några dagar förra året, efter att han blivit utkastad från sin skola. Han börjar med sin sista eftermiddag på skolområdet, efter vilken han lämnar skolan för tidigt på impuls och åker hem till New York. Eftersom hans föräldrar inte ännu vet om att han blivit utslängd bestämmer han sig dock för att spendera några dagar i staden och ta det lugnt tills jullovet börjar innan han kommer hem till sin familj.
    Boken handlar mest om dessa dagar i New York i någonsånär kronologisk ordning, men Holden blir hela tiden distraherad när han berättar och börjar plötsligt prata om något annat. Jag får som läsare mer en känsla av att lyssna på en kompis som berättar, än att läsa en genomtänkt bok skriven av en författare. Ibland finner jag sådana böcker mest irriterande, men i det här fallet känns det bara originellt. Holden pratar ungdomligt och med slang och svärord om allt från människorna han träffade och vad han tänkte på just då till minnen från skolan till meningen med allt. Han får galna idéer en minut, skiter i allt nästa, skrattar åt småsaker och är hopplöst deprimerad om vartannat.
   The Catcher in the Rye är betydligt mer lättläst än de flesta gamla klassikerna, den är originell och intressant, inte minst för att Holden är en sån smart filur. Han berättar för oss om hur han betraktar världen och hur han ser på människor och det är få situationer jag inte känner igen mig själv i. Holden är som ungdomar är mest, och det är kanske det som är så genialt.

Intressanta fakta:

• Mellan 1961 och 1982 var The Catcher in the Rye den vanligast förbjudna boken på skolor och bibliotek i USA. Man menade att Holden var en en dålig förebild för ungdomar, han svär, ljuger och förespråkar alkohol, rökning och rebelliskt uppförande.
• Numera är det inte ovanligt att denna bok är obiligatorisk kurslitteratur i skolor i engelskspråkiga länder.
• Mark David Chapman bar sitt ex av The Catcher in the Rye med sig när han sköt John Lennon, och han refererade senare till boken i sitt uttalande till polisen. Det sägs att han var besatt av boken och övertygad om att han själv var Holden Caulfield.
• Billie Joe Armstrong, sångare och gitarrist i bandet Green Day, har skrivit en låt som heter Who Wrote Holden Caulfield? Titeln refererar till att Billie Joe i skolan fick i läxa att läsa The Catcher In The Rye, men inte gjorde det. När läraren frågade kunde han inte ens svara på vad författaren eller huvudkaraktären hette. Senare i livet läste han boken, och tyckte om den. Han säger att han kan identifiera sig själv mycket med Holden.

(Read the first six pages from The Catcher in the Rye here.)

Originaltitel: For One More Day
Genre: Drama
Ålder: Vuxenbok
202 sidor i svensk pocket
Mitt betyg: 4/5



Från författaren till Tisdagarna med Morrie och Fem personer du möter i himlen kommer nu Ge mig en dag till, en lättläst bok om ett allvarligt ämne. Chick Benetto har hela sitt liv försökt vinna sin pappas uppmärksamhet och kärlek, utan att stanna för att tacka sin mamma för allt hon gjort för honom. Dagen då modern dör blir början på en utförsbacke i Chicks liv. Hans baseball-karriär är över, hans äktenskap rinner ut i sanden och han börjar dricka. När han får veta att hans dotter gift sig utan att bjuda sin far till brölloppet, inser han att han sjunkit till botten. Hans familj vill inte veta av honom längre, han har ingenting kvar. Fast besluten att ta livet av sig återvänder han till sitt barndomshem, men hans upprepade självmordsförsök misslyckas. På gränsen mellan liv och död träffar han sin döda mor. Nu får han en chans att spendera en dag till med den person som varit viktigast i hans liv. Han får en chans att återuppleva, förstå och förlåta sitt förflutna.
   Mitch Alboms böcker analyserar frågor om död och liv, förlust och sorg, ånger och förlåtelse, och de små sakerna i livet som gör de stora skillnaderna. Korta kapitel som blandar tillbakablickar till Chicks barndom med nutiden gör texten lätt att läsa och lockar läsaren vidare. Karaktärerna blir väldigt levande och lätta att känna igen sig i, utan att stereotyper som den kärleksfulla mamman och den övergivande pappan riskerar att bli klyschor. Chicks mamma är originell och får mig att le, känna igen mig själv och personer i min omgivning. Har du läst och uppskattat Alboms tidigare böcker kommer du säkert uppskatta denna. Har du inte det, så är det på tiden nu. Denna bok är kort och lätt om du vill prova på Mitch Albom.
   Ge mig en dag till går att köpa på pocket lite varstanns, till expemel på färjan till Nynäshamn eller på Coop i gallerian i Visby. Eller låna av mig?

Exodus, av Julie Bertagna, köpte jag genom en bokklubb för kanske 4-5 år sedan. Jag läste den en gång, och sedan dess har jag kommit ihåg den som en av de mest fantastiska och gripande böcker jag har läst. I somras hittade jag av en slump boken Zenith på Amazon och kände igen författarnamnet. Vid närmare granskning visade sig detta vara uppföljaren till Exodus. Jag köpte boken utan tvekan, och den levde faktiskt upp till mina höga förväntningar.

Exodus börjar år 2099 på den lilla ön Wing. På denna ö har 15-åriga Mara bott i hela sitt liv och sett ön bli mindre och mindre allteftersom vattnet stiger. Globaluppvärmningen har till sist fått nästan all polaris att smälta och haven att svämma över. Solen bränner genom ozon-lagret och över havet rullar fruktansvärda stormar. Båtarna som brukade åka från Wing till fastlandet hittar inte längre något fastland någonstans omkring, och all kontakt via radio, television och telefon är sedan länge bruten. Hela världen verkar ha drunknat. I ett desperat försök att överleva tvingas Mara lita på ett rykte från länge sedan: att man skulle bygga städer på pelare högt över havet där man kunde leva. Mara reser med sitt folk i små båtar söderut och hittar mot alla odds staden New Mungo som står på sina pelare över havet. Men runt staden går en mur, flyktingar släpps inte in. Runt murarna finns ett helt flyktingläger av båtar fulla med människor som förtvivlat försöker ta sig in...

Den otroliga resan som börjar i Exodus får sin fortsättning i Zenith, en historia om överlevnad, mod, hopp, kärlek och förlust. De båda böckerna är en fantastisk läsning, spännande och rörande, lite skrämmande och mycket inspirerande. Historian ger oss en varning men ändå en regäl dos hopp, en uppmaning om att uppskatta vad vi har och att ta hand om det - innan det är för sent.

Jag väntar med spänning på den tredje boken, Aurora.