.

"Are there any zombies out there?"
"Don't say that."
"What?"
"That. The Z-word, don't say it."
"Why not?"
"Because it's ridiculous."
"Right. Are there any out there though?"
"I dunno, I can't see any. Maybe it's not as bad as all that. No wait, there they are."

Shaun of the Dead är en av mina absoluta favoritfilmer, och jag upptäcker fortfarande någonting nytt varje gång jag ser den. En fyndig kommentar här, en lurig min där, en låt på radion i bakgrunden eller en blodtörstig levande död som står på lur i en gränd. Den är helt enkelt så fullsmockad med repliker och intryck att man inte hinner ta in allt första gången, och mest av allt är den full med skratt. Missar man ett skämt så kommer det något nytt två sekunder senare.

I denna parodi på storfilmen "Dawn of the Dead" är huvudpersonen Shaun så upptagen med sina egna problem, flickvännen som håller på att göra slut, den sura rumskamraten och den elaka styvpappan att det tar ett bra tag innan han tvingas inse att London har drabbats av en livsfarlig epidemi där han och hans närmaste snart är de enda som inte blivit smittade. När insikten till sist stirrar honom i vitögat är det dags att ta initiativ, vara en hjälte, rädda världen och sitt eget liv enligt sin punktlista på kylskåpet; 1. Go round to mum's, 2. Get Liz back, 3. Sort life out.

Man får använda de vapen som finns till hands, må det vara ett cricket-trä, en tennisboll, ett avhugget människoben, ett gevär eller The Batman Soundtrack. Det här är panik, det är klaustrofobi, det är uppnosiga medarbetare, det är obokade restaurangbord, det är att ta en kopp te och hoppas på det bästa, det är brittisk komedi när den är som bäst.