.

Egentligen är det ju inte så konstigt att amerikaner är så oförstående och fientliga gentemot andra länder och kulturer. En genomsnittlig high school-elev klarar ju inte ens kulturshocken av en cheerleader som sitter vid samma matsalsbord som en medlem i shackklubben. Jämnåriga ungdomar är så... vad heter det... alienated from each other.

Det är ju sorgligt.

För att lätta upp stämningen, låt oss driva med dumma amerikaner. :) Var ju tvungen att låna denna underbart pedagogiska karta från Krasses bilddagbok (vet inte var hon hittade den):

Varje morgon förvånas jag över hur lätt jag anpassat mig till detta. När larmet ringer klockan kvart över 6 snoozar jag i fem minuter, men bara en gång. Imorse försökte Lata Lisa med "nej vad jobbigt, jag har ont i halsen och allt", men Luriga Lisa vinner med "nej du försover dig bara om du ligger kvar, nu tar du och går upp till köket, tar ett glas saft och sköljer ner en Ipren, ett p-piller och en vitamin från MittVal Vegetarian."

När man väl är uppe på fötterna är det inte så svårt. Nyhetsmorgon rullar i bakgrunden, kläderna kommer på och väskan packas. Ju snabbare man blir klar, ju snabbare kan man sätta sig på bussen och sova.

När bussen kom in på busshållplatsen imorse snöade det lite lätt, precis på samma vis som när jag steg av i går kväll. Ett ögonblick kändes det som om jag inte varit hem överhuvudtaget. Jag hade bara inbillat mig att jag gick in från bussen, värmde lite mat, sov i sju timmar och sedan vaknade, gjorde mig i ordning och gick ut till bussen. Egentligen hade jag bara gått av bussen ut i snön och mörkret i nättras, slutit ögonen en sekund, och sedan knallat fram till framändan på bussen och gått på för att åka till skolan.

Kanske är det bara den här relativa modernistiska verkligheten som spelar spratt med mig.

Modernism. Post-modernism.

Since the world is meaningless, a postmodernist would say, we should not pretend that art has the capacity to make sense of it. Let us be whimsical instead and experiment with literature, language, and ideas. Art should be liberated from the chains of meaning.

Liberated from the chains of meaning.

Ibland är världen vacker och flummig, och Ulysses utspelar sig på min födelsedag, åttiosju år innan jag föddes. Philosophy makes me slightly stoned, although I see it all so clearly.

Jag blir så paranoid med bussar, eller resor överhuvudtaget. Man skulle kunna tro att det borde gå över nu snart, med alla resor med kommunala medel Gotland-Uppsala och Uppsala-England och allt, men det har det alltså inte. Varje gång jag går på en buss, tåg eller liknande tror jag att jag har gått fel. Ibland måste jag både kolla numret på platform, skylten vid tåget, skylten på tåget, avgångstid samt fråga en resenär eller konduktör om jag verkligen kommit rätt. Helt sjukt.

Bussen som går från Donner Klintehamn till Visby efter skolan har bara en liten skylt som det står "Endast Skolkörning" eller nåt på. Det verkar gå två bussar till Visby och två till Hemse, och jag kan inte för mitt liv förstå hur alla vet vilka som går var, eftersom de alltid är lite försenade och går på konstiga tider, men alla vet liksom. Första dagen gick jag på den första bussen som kom och frågade chauffören "du kör till Visby va?" Stackaren såg ut som han aldrig blivit tilltalad av en elev i hela sitt liv och inte kunde förstå var han annars skulle köra. Jag antar att alla normala människor frågar sina kompisar istället.

En annan grej, seriöst, hur mognar bananer typ tio gånger så snabbt när de ligger i en skolväska? De kan ligga hemma i en vecka och vara omogna, så stoppar man en i väskan på morgonen och på eftermiddagen är den övermogen. Hyper-växthus-väska eller?

Kreativt var det.

Idag har jag, under upprepande av mantrat "jag förtjänar det, det har varit en jobbig vecka, jag förtjänar det..." sovit jättelänge, kollat på That 70's Show, ätit spaghetti, lyssnat på Brahms requiem, räknat alla böcker jag vill läsa, lyssnat på Håkan Nesser-ljudbok och gått och handlat en massa mat.

Inget livar upp en mörk januari-lördag som lite styckmord med motiv fyllda av hämnd i äkta Nesser-anda.

Helt otroligt att jag kan gå runt en hel vecka och känna mig duktig men stressad och längta efter helgen, och när väl helgen kommer känner jag mig lat och onödig och oroar mig för när helgen tar slut och att jag inte kommer att ha vilat upp mig tillräckligt tills dess. Plus att några engelska-frågor egentligen borde vara besvarade så snart som möjligt innan jag får nya uppgifter, helvete.

But in the end it's all just because I miss you.

Yaay, efter en veckas arbete blev min Culture Report klar till sist och den tyska skrivaren med den blinkande ACHTUNG-lampan kopplad till Klintes j**** PC-burkar spottade ut mina sju vackra sidor. Typ fyra och en halv sida text. Nån kille hade skrivit sex sidor text, nio totalt, så jag är lite nervös att den är för kort. Den borde kunna skrapa ihop ett VG i alla fall, tycker jag.

Sitter i Klintehamn och väntar på att engelskan ska börja, woot. Jag hann läsa ut boken, ha! Jag är bäst.

Igår visades säsongspremiären av LOST säsong 5 i USA, så nu blir det till att hitta någonstans där man kan få kolla på den online kanske. Avsnittet verkar ha fått bra respons, så jag kommer nog inte bli besviken.

Det behövs något kul att tänka på när jag står på busshållplatsen i vintermörkret klockan 7 på morgonen.

Nu när jag går upp så tidigt på morgonen har jag upptäckt att det GÅR att titta på Nyhetmorgon. Både igår och idag var jag klar att gå ut till bussen tio minuter för tidigt, och eftersom laptopen var packad i skolväskan blev det liksom tv istället. Tänk så väldans vuxet av mig (=tönt).

Idag ska Obama sväras in som president, yaay!

Men nu är det dags att åka och jobba.

Efter två timmars restid anlände jag klockan 9 i morse till Donner Klintehamn och blev haffad av Philippa. Hon drog ut mig ur Engelska B klassrummet och sa "du är i fel klassrum, det här är Samuel, han ska vara din lärare istället, i klassrummet mittimot. välkommen till Engelska C!"

Jag var bara lite paff. Det hjälpte inte när jag steg in i klassrummet fullt av tredjeklassare och blev påslängd en roman att läsa ut till på torsdag, frågor om denna att svara på till på fredag, ett antal häften med texter om kultur och kulturshock samt intruktioner för den akademiska uppsats jag ska skriva i ämnet. Till på fredag.

Nu följer tre veckor av mitt liv då jag gör läxor på bussen 4 timmar per dag och sover 6 timmar per natt. Grattis mig!

(okej då, inte fyra timmar. jag överdrev bara lite. det kommer nog gå bra i slutändan.)

That's right, nu är jag hemma. :)

Tiden i England har varit späckad med både det ena och det andra, underbara och mindre underbara saker. På tåget från Birmingham till Chesterfield hände det mesta av det mindre underbara, i form av en hel del berusade unga män som var mycket påträngande, hotfulla och trakasserande. Det var ett helvete att ingen konduktör gjorde något åt saken, när de till och med drack stora mängder alkohol öppet på tåget och ställde till problem. Jag hade svårt att ens komma av tåget för de var i vägen överallt. Ett officiellt klagomål har framförts till British Railways.

Trevligare nyheter: Allens systerson Oliver är nu fem månader och hur stor som helst. Han tar väl körkort och flyttar hemifrån vilken dag som helst! Vi har ätit onyttigt och blivit tjocka, spelat Playstation 3, firat nyår, spelat gitarr, hittat gamla CD-skivor med nostalgisk 90-tals musik, gått långpromenader och planerat för framtiden.

En veckas utlandspraktik är inbokad, hos lokaltidningen The Chad i Mansfield. Tio veckor kvar, längtar! Ett par andra ställen är på g, mest noterbart en närliggande skola för åldrarna 3-11 där jag blivit erbjuden upp till fem veckor som "Voluntary Teaching Assistant" om allt går i lås med pappersarbetet.

Men nu är jag hemma i lägenheten, imorrn börjar min IV-period med Engelska B i Klintehamn.
07.00-bussen från Slite, woho. Därför förtjänar jag att lata mig ikväll och äta något gott.