Milkshake brings all the boys to the yard

Definitivt min favorit-cover of all time. :)


(videon spelar originalet av Kelis i ca 10 sek, sen börjar cover-versionen)

Superstar

Visst är det konstigt när man får random låtar på hjärnan som man inte hört på minst typ åtta år?

Idag blev mitt huvud på lågstadiedisco-humör och jag var bara tvungen att hitta en särskilt låt som fastnat därinne. Haha, jag tror inte ens att jag gillade den när jag var mindre, inte min stil direkt. Efter en del letande trillade jag i alla fall på den till sist, någon som minns den här gamla godingen?


Know Your Enemy

Just det, jag har ju glömt att kommentera Green Days första singel på fem år som kom ut i förra veckan. Know Your Enemy är den första singel vi fått höra från bandets nya album 21st Century Breakdown som släpps om cirka två veckor (självklart har vi förhandsbokat ett ex som kommer levereras på releasedagen).

Det ser lovande ut! Know Your Enemy känns som en naturlig fortsättning på American Idiot och är väldans trallvänlig och fastnar på hjärnan. Precis som en bra singel ska va, rätt cool video också. Jag är impad. :)


Venice Queen



Ibland är jag fullständigt övertygad om att Allen är ett absolut musikaliskt geni. Man känner sig som en liten prick bredvid begåvade människor ibland.

Vi håller på att spela in ett eget mycket progressivt gitarrarrangemang av låten Venice Queen av Red Hot Chili Peppers. Hittills är vi uppe i drygt 20 spår. :)

Pod xt Live





Just nu spenderar vi mycket tid på att utforska Allens nya gitarreffekter i pedalen Pod xt Live och tillhörande software GearBox. Perfekt att koppla in direkt till min MacBook med USB och spela in perfekt ljudkvalitet. De som tycker att man måste micka upp förstärkaren för att få bra gitarrinspelningar kan ju gå och ta sig, det här funkar perfa för oss. Så himla skönt att lina direkt in så man kan prata/sjunga/hålla takten högt medan man spelar utan att det kommer med på inspelnigen, ingen mikrofon att oroa sig för. Bliss.

</dorky rant>

Kommer ladda upp några bra inspelningar sen nån gång. :)

*host skrap harkel host*

Idag har rösten fått sig en regäl omgång. Först repade jag och Emilia tre låtar till skolavslutningen (I know, framförhållning!) varav en går ganska högt i tonhöjd, en ganska lågt och en mittimellan. Redan där kände man sig lite hhöööeghjdhgjds. Sedan kommer killarna från musiktrean och tycker att jag ska spela in sång på deras Aerosmith-låt. Gissa hur mysig man är i halsen efter fjärde tagningen av NOW THERE'S NOT EVEN BREATHING ROOOM BETWEEN PLEASURE AND PAAIIINNN. *yeahh growla waila*

Svar: Inte jättemysig, nej. Men jag är glad ändå. Man tar en kopp te och är glad för ikväll är det sista kvällen på jobbet. :)

Jag har funnit nytt hopp för det svenska folket.


HAHAHAHA JAAAA jag kan bara skratta!

Efter alla jury-poäng låg mina två favoriter rätt så dåligt till, som vanligt, men när sedan svenska folket började rösta satt jag bara och gapade. Alla som låg i ledning fick de lägsta poängen. Vänta lite, vad är det som händer, nu ska 110-poängaren ut, herregud det blev ju Snälla Snälla, men ojojoj nu är ju hon i ledning, men vem ska få 144 poäng, blir det, kan det vara, jo det ÄR, MALENA ERNMAN HAR VUNNIT JAAAAAAA!!!

Festivalfinal.



Har ju faktiskt sett varenda deltävling och allt för en gångs skull, så jag tänkte skriva en liten utvärdering om vad jag tycker om alla finalbidrag. Klockan är nu 8, jag tänker göra anteckningar under låtarnas gång och publicera detta inlägg innan poängen börjar räknas ihop.



Bidrag nummer 1:
"Hope and Glory", Måns Zelmerlöw
Typisk popig schlager, trallvänlig, sticker inte ut så där jättemycket. Skulle kunna gå ner okej ute i Europa, inte vinna direkt, men jag skulle inte skämmas ihjäl om den representerade Sverige. Nåväl.

Bidrag nummer 2: "Snälla snälla", Caroline af Ugglas
Ja, människan är ju som hon är, men jag kan inte hjälpa att jag verkligen gillar låten. Nästan älskar. Jo, om man blundar och bara lyssnar, slipper se de ögonskuggan och de fäktande armarna, så är det nästan så att jag älskar Janis Joplin-stuket. Europa skulle tycka att vi var dumma i huvet om vi skickade henne, men då får vi väl ta det då.

Bidrag nummer 3: "Love love love", Agnes
Hederspris för bästa sångrösten, hon verkar vara i ännu bättre form än på deltävlingen. I allmänhet tycker jag programmets mellanakter haft bättre sångtalanger än själva bidragen, jättesynd, men här är i alla fall någon som kan hålla sig i rätt tonart. Och så är ju låten helt okej faktiskt.

Bidrag nummer 4: "Thousand miles", H.E.A.T.
Trevligt med lite rock, men jag tycker inte om sångaren på något sätt. Han är lika mesig som refrängen. Meh. Gitarristerna hade bättre personlighet och alldeles för kort gitarrsolo.

Bidrag nummer 5: "You're my world", Emilia
Söt tjej, gullig låt, men var är passionen? Du är mitt allt liksom. Jaha. Men det är väl så här popmusik är, den gör bara ingenting för mig. I'm not feeling it. Ingen skulle komma ihåg den ute i Europa.

Bidrag nummer 6: "Stay the night", Alcazar
Jag blir så avtänd på lågstadiedisco-soundet med synt och trummor i introt, kan inte skaka av mig obehaget resten av låten. Och vad är det för färger de har på sig egentligen? Det hjälpte ju inte direkt till. Nej, inte min grej.

Bidrag nummer 7: "Moving On", Sarah Dawn Finer
Jo, det är fint. Det är något med kompet precis i början på refrängen som låter lite inexakt och smutsar ner hela grejen på något sätt, synd. Men annars så, även här lät det bättre än i tidigare deltävlingar, hon förtjänade faktiskt sin finalplats. Hissen är ju cool förstås.

Bidrag nummer 8: "Baby Goodbye", E.M.D.
Hahahahaha. Ja. Okej då, själva melodin är faktiskt rätt bra, svängig och originell, men resten. Vad är grejen liksom? Det känns så flummigt, jag kan bara garva åt det hela.

Bidrag nummer 9: "Alla", Sofia
Hur blev det här internationella juruns val!? Nej, man kan faktiskt inte sjunga på grekiska om tävla för Sverige. Jag brukar verkligen inte vara patriotisk, men de här lånade språken hit och dit... nja. Man ska väl ändå vara representativ för sitt land liksom? Okej, låten i övrigt... jag gillar trumslagarna. Annars inget speciellt.

Bidrag nummer 10: "Så vill stjärnorna", Molly Sandén
Sådärja. Blond tjej som sjunger på svenska. Denna låt skulle visa upp vilket vackert sångspråk vi faktiskt har (svenskan har många baksidor i min åsikt men det är unikt att sjunga). Bra röst har hon också, jag får lite rysningar. Ger man mig rysningar så hamnar man i min good book.

Bidrag nummer 11: "La Voix", Malena Ernman
Yes! Opera i melodifestivalen, me like. Underbar melodi, underbar röst, mycket originellt. Jaja, nu tycker ni att jag ska klaga på franskan eftersom jag klagade på grekiskan. Jaja. Men hon hade ju engelska i verserna i alla fall, eller hur? Jag tror denna skulle göra intryck i Europa.


Håller ni med?
Vi får se vem som vinner... vore kul med 2 eller 11 men det blir det nog inte. 1, 3, 7 eller 10 vore också okej.

Breathe

I n h a l e ,   i n h a l e
Y o u ' r e   t h e   v i c t i m
C o m e   p l a y   m y   g a m e
E x h a l e ,   e x h a l e ,   e x h a l e

Gud vad jag har publicerat mycket skräp på senaste tiden. All kreativitet går åt till den frenetiska planering som pågår i mitt huvud och som ingen annu tillåtits ta del av.

Hello

Idag har jag roat mig med att sjunga lite. Hade låten Hello av Lionel Richie på hjärnan, så jag laddade ner ett backing track från guitarbackingtrack.com, pitchade upp den lagom mycket och lekte runt, spelade in med min skrutt-mikrofon och så. Resultatet nedan, det är ett jäkla skräp egentligen haha, men jag har ju inte lagt upp så mycket egenproducerat ljud så jag bjuder på den här.

Vindaloo*

* en stark indisk curry som
numera är del av brittisk kultur
Where on earth are you from?
We're from England
Where you come from,
Do you put the kettle on?

Jag har aldrig brytt mig om sport, inte sett någon som helst mening med galenskapen. Men Fat Les kamplåt från fotbolls-VM 1998 är tamejfan ett musikaliskt patriotiskt mästerverk.



Can I introduce you please
To a lump of cheddar cheese?
Knit one, pearl one
Drop one, curl one

Me and me mum and me dad and me gran
Went off to Waterloo
Me and me mum and me dad and me gran
And a bucket of Vindaloo

Vindaloo, Vindaloo, Vindaloo, Vindaloo, na na

Vindaloo, Vindaloo, Vindaloo, Vindaloo, na na
Vindaloo, Vindaloo, and we all like Vindaloo
We're England,
We're gonna score one more than you!
ENGLAND!

Cherry Burst

Aeroplane - Red Hot Chili Peppers

Onsdag är lika med ledig dag, i alla fall fram till halv fyra då jag åker och jobbar. Därför brukar det bli på onsdagar som jag får göra sånt där skittråkigt som man inte hinner med andra dagar. Diska bort disken som blev när jag gjorde chokladbollar häromdan till exempel, yuck.



Men dagens viktigaste händelse är att jag och Allen har beställt en sprillans underbar ny gitarr för hans födelsedag. Nåt ska man väl ha när man fyller 20 och allt! Efter en del krångel gick beställningen igenom, det blev en PRS SE Single Cut som på bilden ovan fast i färgen Cherry Burst. w00t!


Så här kan den låta:

Shuffle

Idag har jag verkligen fått tillbaka min lust för musik. Underbart!

Först spelade jag in en söt liten demo mest på kul, till min mamma på Alla Hjärtans Dag. Sen satt jag och Allen i telefon jättelänge och pratade gamla musik-minnen om alla faser vi gick i genom när vi växte upp. Nu har jag gjort en Playlist om några hundra låtar, gamla och nya, som står på shuffle och jag njuter.


Jag tror faktiskt att jag ska ta och skaffa mig en iPod Shuffle, jag har mesat fram och tillbaka med det där så jävla länge nu. Men nästa helg är jag i Uppsala, så då blir det köpa av. 2 GB känns liksom lagom, jag kan anpassa en playlist beroende på vad jag lyssnar på för tillfället. Jag lyssnar mest på shuffle i alla fall så det passar jättebra.

Då är bara frågan, vilken färg? Min gamla iPod mini var blå, det tror jag inte jag tar. Grön, röd eller rosa?

21st Century Breakdown

Fuck-a-doodle-doo, Green Day ska släppa nytt album. Det tog ju bara... fem år.

Först mjölkade de skiten ur American Idiot och red på sin mainstream-våg så länge som möjligt, plockade på sig sina grammisar, och sen gick de typ och dog. Spenderade sina pengar och gjorde några välgörenhetssinglar.

Trams. Med U2 också, fy fan.

Nu är väl pengarna slut, för nu klämmer trion ur sig en ny kreation och förväntar sig att de som var fanatiska tonårsflickor för fem år sedan fortfarande ska finnas kvar för att kräla vid deras fötter. Jo tjena.
greenday.com kan man höra en liten snutt från någon låt på albumet som kommer ut i maj. Det låter väl... som förväntat. Som gamla tider. Gamla goda tider.

Ja, klart som fan att jag ska köpa skiten. De var ju ändå mitt första band, min första musikaliska kärlek. Men jag tänker inte kräla vid några fötter. Det lovar jag mig själv.

När jag blir stor ska jag bli sångerska, mamma

Jag har ofta tyckt att det knappt finns några bra kvinnliga artister. Att de är tråkiga och låter likadant allihopa, liksom. Men nu har jag faktiskt samlat på mig några guilty pleasures med just kvinnliga sångerskor. Varierande musikalisk talang och framgång (ofta har folk med liten talang stor framgång, visst är det märkligt?), det må sägas, men de kan verkligen inte anklagas för att låta likadana som varandra. Tadaa!

Janis Joplin - Cry Baby
Kate Nash - Stitching Leggings
Katy Perry - Hot N Cold
Leann Rimes - Amazing Grace
Veronica Maggio - Måndagsbarn

Hedersomnämnande till min vän, Clara Lindsjö - Scapegoat

Svenska är det fulaste som finns. Och långt och omständigt.

Igår verkade alla mina problem vara så långt borta
Nu ser det ut som om de är här för att stanna
Åh, jag tror på gårdagen

Plötsligt är jag inte hälften så mycket man som jag brukade vara
Det finns en skugga som hänger över mig
Åh, gårdagen kom så plötsligt

Varför var hon tvungen att gå, det vet jag inte, hon ville inte säga
Jag sa någonting fel, nu längtar jag efter gårdagen

Igår var kärleken en sån enkel lek att leka
Nu behöver jag ett ställe att gömma mig på
Åh, jag tror på gårdagen


Vad säger ni, ingen hit direkt? Skalbuggarna liksom.

Hej och hå

Jag har väl inte direkt växt upp med musik. Sådär som vissa säger, att de växte upp med Beatles eller vad det nu kan vara. Jag minns nästan ingen musik från min uppväxt, bara lite Spice Girls på lågstadiet.

Min första musikbedrift har jag dock fått återberättad för mig ett antal gånger. Jag var ett och ett halvt år gammal och pratade väl knappt ordentligt, men farfar lärde mig att sjunga Hej och Hå Jungman Jansson.

Jag minns den nästan fortfarande. Nästan.

Hej och hå Jungman Jansson
lalalalalalalalaa
sista natten rullat undan
lalalalalalalaaa,
lalalalalalalala,
har du kysst din mor på kinden,
har du druckit upp ditt brännvin så sjung hej och hå,
hej och hå!


Ett och ett halvt år gammal och redan musikaliskt geni. (Hur bäst är min farfar? Brännvin ffs!)

Tio glada skalbaggar

Beatles-låtar kan man lyssna på hur mycket som helst, jag har alltid olika favoriter. Dagens musikpaket innehåller de hurtiga skalbaggs-alster jag lyssnar mest på just nu. :)

PS. Okej då, alla kanske inte är GLADA direkt...
men alla gör MIG glad, även om vissa har lite sorgliga texter.

Okej då.

Efter att i recensionen nedan ha skrivit att Day & Age var asbra i min åsikt, men förmodligen inte skulle bli jättepopulär med mainstream, så fick jag veta att albumet nu gått om Guns n' Roses efterlängtade album Chinese Democracy på de brittiska topplistorna och placerat sig allra längst upp på nummer 1.

Så det bevisar ju en gång för alla hur mycket jag vet om mainstream.

They keep surprising me.

(se artikel från digitalspy.co.uk här.)

The Killers: Day & Age

Musikrecension
Betyg: 4/5



Albumets första spår Losing Touch öppnar med en grupp lite annorlunda instrument, bland annat saxofoner. Detta återkommer då och då senare, särskilt i Joy Ride och I Can’t Stay, där man även har en hel del spännande slagverk. Experimenterandet med denna typ av intrument gör att soundet i min åsikt känns som en vidareutveckling av the Killers singel Bones från 2006. Med detta noterar jag att bandets gitarrist Dave Keuning verkar ha hamnat i baksätet, listiga gitarriff och solon uteblir, kvar blir bara grundläggande ackord på gitarr-fronten. Med ett undantag...

Spår nummer två är albumets första singel, Human, och innehåller det närmaste ett gitarriff vi kommer, en rytmisk puls som pumpar och utlovar deras bästa dance-track sedan Somebody Told Me. Melodi och ackord-följd sviker inte oss fans, varken här eller senare. Brandon Flowers röst har fortfarande nya men ändå välbekanta, enkla men ändå så utsökta, svindlande tonföljder att bjuda på, precis som förr. Soundet finns kvar där och utgör grunden att bygga på, visst är det fortfarande The Killers, utan tvekan.

Faktiskt så känns det allmänt som två personer tilldelats ett gäng Killers-låtar och remixat dem. Den ena valde ett mer dance-aktigt tema med trummor och synt, den andra ett jazzigare, flummigare saxofon-och-bongos tema. Ungefär så. “Run and tell your friends I’m losing touch”, sjunger Brandon. Är det denna nyfunna galenskap som influerat det nya soundet?

Och nya klädstilen, för den delen. Numera bestiger Brandon Flowers scenen iförd en specialdesignad jacka med märkliga fjädrar på axlarna (se bild ovan). Vill han kanske föreställa något typ av djur? En fågel, kanske en gam på en savann. Det känns inte helt omöjligt när jag lyssnar på This Is Your Life, en låt uppbyggd på ett höum-ande ljud som jag associerar mest med Lejonkungen.

Det tredje spåret, Spaceman, ger inte heller särskilt sinnesfriska intryck med en handling som inkluderar att bli kidnappad och obducerad av utomjordingar. Fånigt kan man tycka, men resultatet blir faktiskt förvånande bra, en sagolik historia återberättad i ord som kommer nära inpå och ger oss en känsla av att stå precis bredvid och se det hela med våra egna ögon.

Ärligt talat, nog är det kreativt alltid. Troget till det gamla sound vi älskar men med nya fräscha influenser, som Killers-fan är jag inte besviken. Inget går dock upp mot deras första två album, Hot Fuss och Sam’s Town. Day & Age är ett välarbetat album och vi fans som känner the Killers kommer att uppskatta att få nytt material att lyssna på, men jag skulle inte rekommendera det för en förstagångslyssnare - låtarna är inte starka nog. Det krävs att man lyssnar några gånger innan man börjar uppskatta dem. Singlarna kommer förmodligen inte toppa listorna, det är svårt att leva upp till förväntningar när man redan varit mycket framgångsrik. Tyvärr. Kul album, men lär inte skapa någon masshysteri i mainstream-sammanhang direkt.



"Human" Live at the EMA Awards in Liverpool

Tidigare inlägg
RSS 2.0