.

Musikrecension
Betyg: 4/5


Albumets första spår Losing Touch öppnar med en grupp lite annorlunda instrument, bland annat saxofoner. Detta återkommer då och då senare, särskilt i Joy Ride och I Can’t Stay, där man även har en hel del spännande slagverk. Experimenterandet med denna typ av intrument gör att soundet i min åsikt känns som en vidareutveckling av the Killers singel Bones från 2006. Med detta noterar jag att bandets gitarrist Dave Keuning verkar ha hamnat i baksätet, listiga gitarriff och solon uteblir, kvar blir bara grundläggande ackord på gitarr-fronten. Med ett undantag...

Spår nummer två är albumets första singel, Human, och innehåller det närmaste ett gitarriff vi kommer, en rytmisk puls som pumpar och utlovar deras bästa dance-track sedan Somebody Told Me. Melodi och ackord-följd sviker inte oss fans, varken här eller senare. Brandon Flowers röst har fortfarande nya men ändå välbekanta, enkla men ändå så utsökta, svindlande tonföljder att bjuda på, precis som förr. Soundet finns kvar där och utgör grunden att bygga på, visst är det fortfarande The Killers, utan tvekan.

Faktiskt så känns det allmänt som två personer tilldelats ett gäng Killers-låtar och remixat dem. Den ena valde ett mer dance-aktigt tema med trummor och synt, den andra ett jazzigare, flummigare saxofon-och-bongos tema. Ungefär så. “Run and tell your friends I’m losing touch”, sjunger Brandon. Är det denna nyfunna galenskap som influerat det nya soundet?

Och nya klädstilen, för den delen. Numera bestiger Brandon Flowers scenen iförd en specialdesignad jacka med märkliga fjädrar på axlarna (se bild ovan). Vill han kanske föreställa något typ av djur? En fågel, kanske en gam på en savann. Det känns inte helt omöjligt när jag lyssnar på This Is Your Life, en låt uppbyggd på ett höum-ande ljud som jag associerar mest med Lejonkungen.

Det tredje spåret, Spaceman, ger inte heller särskilt sinnesfriska intryck med en handling som inkluderar att bli kidnappad och obducerad av utomjordingar. Fånigt kan man tycka, men resultatet blir faktiskt förvånande bra, en sagolik historia återberättad i ord som kommer nära inpå och ger oss en känsla av att stå precis bredvid och se det hela med våra egna ögon.

Ärligt talat, nog är det kreativt alltid. Troget till det gamla sound vi älskar men med nya fräscha influenser, som Killers-fan är jag inte besviken. Inget går dock upp mot deras första två album, Hot Fuss och Sam’s Town. Day & Age är ett välarbetat album och vi fans som känner the Killers kommer att uppskatta att få nytt material att lyssna på, men jag skulle inte rekommendera det för en förstagångslyssnare - låtarna är inte starka nog. Det krävs att man lyssnar några gånger innan man börjar uppskatta dem. Singlarna kommer förmodligen inte toppa listorna, det är svårt att leva upp till förväntningar när man redan varit mycket framgångsrik. Tyvärr. Kul album, men lär inte skapa någon masshysteri i mainstream-sammanhang direkt.