.

Exodus, av Julie Bertagna, köpte jag genom en bokklubb för kanske 4-5 år sedan. Jag läste den en gång, och sedan dess har jag kommit ihåg den som en av de mest fantastiska och gripande böcker jag har läst. I somras hittade jag av en slump boken Zenith på Amazon och kände igen författarnamnet. Vid närmare granskning visade sig detta vara uppföljaren till Exodus. Jag köpte boken utan tvekan, och den levde faktiskt upp till mina höga förväntningar.

Exodus börjar år 2099 på den lilla ön Wing. På denna ö har 15-åriga Mara bott i hela sitt liv och sett ön bli mindre och mindre allteftersom vattnet stiger. Globaluppvärmningen har till sist fått nästan all polaris att smälta och haven att svämma över. Solen bränner genom ozon-lagret och över havet rullar fruktansvärda stormar. Båtarna som brukade åka från Wing till fastlandet hittar inte längre något fastland någonstans omkring, och all kontakt via radio, television och telefon är sedan länge bruten. Hela världen verkar ha drunknat. I ett desperat försök att överleva tvingas Mara lita på ett rykte från länge sedan: att man skulle bygga städer på pelare högt över havet där man kunde leva. Mara reser med sitt folk i små båtar söderut och hittar mot alla odds staden New Mungo som står på sina pelare över havet. Men runt staden går en mur, flyktingar släpps inte in. Runt murarna finns ett helt flyktingläger av båtar fulla med människor som förtvivlat försöker ta sig in...

Den otroliga resan som börjar i Exodus får sin fortsättning i Zenith, en historia om överlevnad, mod, hopp, kärlek och förlust. De båda böckerna är en fantastisk läsning, spännande och rörande, lite skrämmande och mycket inspirerande. Historian ger oss en varning men ändå en regäl dos hopp, en uppmaning om att uppskatta vad vi har och att ta hand om det - innan det är för sent.

Jag väntar med spänning på den tredje boken, Aurora.