.

Varje morgon förvånas jag över hur lätt jag anpassat mig till detta. När larmet ringer klockan kvart över 6 snoozar jag i fem minuter, men bara en gång. Imorse försökte Lata Lisa med "nej vad jobbigt, jag har ont i halsen och allt", men Luriga Lisa vinner med "nej du försover dig bara om du ligger kvar, nu tar du och går upp till köket, tar ett glas saft och sköljer ner en Ipren, ett p-piller och en vitamin från MittVal Vegetarian."

När man väl är uppe på fötterna är det inte så svårt. Nyhetsmorgon rullar i bakgrunden, kläderna kommer på och väskan packas. Ju snabbare man blir klar, ju snabbare kan man sätta sig på bussen och sova.

När bussen kom in på busshållplatsen imorse snöade det lite lätt, precis på samma vis som när jag steg av i går kväll. Ett ögonblick kändes det som om jag inte varit hem överhuvudtaget. Jag hade bara inbillat mig att jag gick in från bussen, värmde lite mat, sov i sju timmar och sedan vaknade, gjorde mig i ordning och gick ut till bussen. Egentligen hade jag bara gått av bussen ut i snön och mörkret i nättras, slutit ögonen en sekund, och sedan knallat fram till framändan på bussen och gått på för att åka till skolan.

Kanske är det bara den här relativa modernistiska verkligheten som spelar spratt med mig.